Beach Combing för Sea Glass

Söker på stranden efter havsglas med Isle of Man havsglassmyckesdesignern Eve Kelly. Havsglas är krossade glasbitar som mjukats upp av havet och stranden.

Förra året, när jag var på väg ut från Manx Wildlife Trust Shop, såg jag en ny visning av vackra havsglassmycken gjorda här på Isle of Man. De flesta av de frostade bitarna, både stora och små, gjordes till hängen inslagna i silvermönster. Den som fångade min blick var en osmyckad skärva av ljusblått glas satt på ett enkelt silverfäste. Jag köpte det då och där och det här halsbandet har sedan dess blivit ett av mina vardagsfavoriter.

Den här sidan kan innehålla affiliate-länkar. Som Amazon Associate tjänar jag på kvalificerade köp.

Eftersom det var en så liten ö träffade jag designern, Eve Kelly, kort efter och var fräck nog att be henne att ta mig med på stranden någon gång. Till min glädje hörde hon av sig förra veckan och bjöd med mig på en förmiddag med jakt på havsglas längs de klippiga stränderna nära Castletown.

vad betyder 7 11

Jag har varit på några stränder på ön och om jag ska vara ärlig har jag inte haft så mycket tur att hitta något intressant. Jag kanske inte letade tillräckligt hårt men efter min dag med Eve tror jag att jag kanske bara har letat på fel ställen. Med utgångspunkt från en stenig strand nära Pool Vaaish gick vi långsamt med lutande ryggar och försökte upptäcka färgglimt i de grå stenarna och sanden. Då och då släppte Eva ett litet rop av upptäckt och drog upp en bit blått eller grönt glas från stranden.

Jag hittade några stycken i början men gick förbi många utan att se dem alls. Eva påpekade dem då och då, men efter ett tag började mina ögon bli lite skarpare. Jag såg snabbt hur den här hobbyn kunde bli beroendeframkallande – spänningen att hitta en vacker glasbit drabbar verkligen de jakt- och samlarinstinkter som vi alla delar!

Det som var mest fascinerande för mig, förutom de sjöburna skatterna själva, var hur varje liten vik skulle ha ett annat erbjudande. Eve visste vilka vi skulle besöka och även vilka typer av saker vi kunde upptäcka i varje. I den ena fanns bitar av trasig keramik och glas från ett skeppsvrak från 1800-talet men i nästa fanns inget annat än väderbiten drivved och urtvättade bitar av plastskräp. När vi vandrade vår väg mot Scarlett började jag tänka på hur havet verkligen är en märklig varelse, som lämnar skatter utspridda över vissa stränder och andra bortrensade från allt annat än stora stenblock.

När Eve först började jaga havsglas för tre år sedan brukade hon plocka upp allt. Nu är hon mer selektiv och letar efter bitar av en viss storlek, färg och vittring. Om en bit inte passar räkningen kommer hon att kasta den tillbaka ner mot havet i hopp om att den kanske med tiden förvandlas till något vackrare. Undantaget från denna regel är blått glas. Om hon upptäcker någon, plockar hon upp den med en sus av förtjusning och tar med den hem till sin samling.

Blått glas är relativt sällsynt och men när du ser det kan det gnistra som en safir bland de grå stenarna. Intressant nog kommer det blå glaset som finns på Manx stränder till övervägande del från giftflaskor från 1800-talet snarare än från moderna källor. Eve förklarade också att många av de bitar vi hittade på dagen också var från 1800-talet eller tidigare; hon kunde säga detta bara genom att se glasets tjocklek. Förr i tiden gjordes glasflaskor för att hålla och var ofta mer än en centimeter tjocka.

Efter ett par timmars klättring ner i blåsiga vikar och fylla våra bärkassar med glas, snäckor och andra upptäckter, begav vi oss tillbaka till Castletown för att tina upp. Över koppar varmt kaffe tittade vi igenom Eves fynd som också inkluderade två flasktoppar – vi hittade dem faktiskt på samma plats tillsammans.

Hon hittade den första och förklarade vad det var och sedan inom en minut hade jag hittat en annan mer intakt. Jag gav den till henne att ta hem och jag undrar vad hon kommer att göra med dem så småningom.

Efter en första sortering lade Eve ut de bästa bitarna på bordet och valde sedan ut en från gänget. Sedan kom ut hennes verktyg och silverpläterad tråd och hon började arbeta med sin magi. Hon arbetar snabbt och lindar tråd runt glaset på ett sätt som både håller biten säkert och ger visuellt intresse.

En vridning från ett verktyg kan skapa en spiral och en annan krymper försiktigt tråden till en elegant böj. Inom några minuter skapade hon ett hänge som skulle ha sett vackert ut runt någons hals. Det var otroligt att tänka på att den biten bara timmar tidigare hade legat ensam på stranden under den kalla januarihimlen.

Jag har en samling fynd som jag har tagit med mig hem men kommer att lämna smycketillverkningen till Eve. Istället har jag en annan idé i åtanke och hoppas kunna dela mitt färdiga på bloggen snart. Men om du är intresserad av att se några av Eves arbeten, eller köpa hennes smycken, dyker hon upp då och då på lokala evenemang och har sina föremål till försäljning i några butiker – inklusive resebyrån hon jobbar på för sitt dagliga jobb.

Varje del är helt unik och har en historia bakom sig, från källan till glaset, till hur färgen har förändrats över tid, till Eves upptäckt och kritiska urval av det för användning i hängen, örhängen och andra föremål. Jag kan inte tänka mig ett vackrare sätt att bli påmind om stränderna i Mann!